Hurra för mig som idag klarat maten i en hel vecka. Det har jag gjort bra!

Dessvärre kände jag redan i morse att det skulle bli en tuff dag, rent matmässigt.

Förra torsdagen hetsåt jag på dagen men på kvällen "började jag vara normal" så att säga. I vanliga fall är det svårt att bryta en hetsätning mitt på dagen, då jag känner att dagen ändå varit förstörd, men på något vis sa kroppen ifrån helt då på eftermiddagen. Jag fick en släng feber tror jag, frös och svettades i omgångar och var yr och trött. Sov fyra timmar på eftermiddagen för att mina ben inte bar mig. Helt stört egentligen nu när jag tänker efter, hur jävla sjukt det här beteendet är. Va fan kan jag inte bara bli av med det...

Dagen idag har varit skiftande i mathumör. Tiderna har fungerat bra och jag har stått emot sug flertalet gånger. jag började jobba klockan 2 och kände på vägen dit hur skör jag var. Det var en riktigt kämpig brottningsmatch i huvudet.

På ena sidan - ätstörningen och "ät, ät, ät! fira att du klarat en vecka, det är du värd, passa på när du är på jobbet, där finns massa gott!".

På andra sidan JAG, dvs den riktiga jag, och mitt sunda förnuft som uppmanade mig att klara denna dagen också och inte ge upp. JAG VILL JU INNERST INNE ABSOLUT INTE ÄTA!

Vid fyra var det dags för mat och ugnspannkakan stod i ugnen som de andra skulle äta. Jag var enormt sugen och tänkte över vad jag skulle äta säkert 100 gånger. Det är ju inte bra för mig då det finns en risk att jag fortsätter äta sen, efter den där biten. Det faktum att jag dessutom jobbar mot en övervikt gjorde ju valet självklart... Jag var tyvärr inte stark nog hela vägen. Jag struntade i pannkakan först. Åt en tallrik flingor, banan och mjölk, tre knäckemackor med ost och makrill samt ett äpple och några katrinplommon, vilket kändes lagom. Jag suktade dock efter denna jävla pannkaka fast jag var mätt... SKIT OCKSÅ! Jag tog ut den och såg hur fettet dröp om den. Konstigt tyckte jag, med tanke på att det inte är så särskilt mycket margarin i, endast två matskedar. JAG KUNDE INTE MOTSTÅ! Jag skar upp bitar till de andra sen tog jag en till mig själv. Vet ni vad jag gjorde?! Jag virrade in pannkaksbiten i hushållspapper och kramade om. Hela pappret blev nerflottat och jag kunde praktiskt taget krama ur det så det rann fett. FAN ska jag äta den verkligen tänkte jag. Kolla fettet liksom. ÄH VAD FAN (min ätstörnings favoritreplik)!!! Jag åt upp den. Ooo, det smakade ju inte ens sådär gott som jag trodde. Jag blev så besviken. Tänkte 100 gånger till om jag kanske skulle strunta i halva då, eftersom att jag inte gillade det, men nej, klart jag åt upp den. Skit! Sen var det igång. "Jag har förstört den här dagen nu, vad ska jag äta, nu får jag äta, jag ska äta vad jag vill, äta äta äääätttaaaa!!!" Jag gick in i det stora skafferiet och kollade, vad vill jag helst ha? Ska jag ta några mjuka mackor med ost och smör? Eller ska jag ta glass? Fan jag kan inte välja.. Eller joo! I frysen så finns det små strutglassar, ca fem centimeter höga. Jag tog två sådana. Det fanns större glassar också, men de stora innehöll 288 kalorier/per glass och de där som jag tog bara 80 kalorier/ per glass. När jag ätit två sådanadär små tänkte jag ta en stor också, men hejdade mig.

Jag stannade upp i några sekunder i andades. Vad håller jag på med? Nu förstör jag ju allt, och av vilken anledning?!

Jag gick tillbaka till köket och tittade på pannkakan som var kvar. Det fanns massa disk och jag hade laddat kaffebryggaren. Fan, varför blev det sådär. Dagen är ju verkligen förstörd nu! Skit också. Jag som inte ens tränat nåt idag, förutom en promenad på 30 minuter på förmiddagen. SKIIIT!

Jag ringde till B.

Jag tänkte igenom det flera gånger.

Ska jag ringa honom nu och berätta att jag vill starta en rejäl hetsätning, för att sen hetsäta ändå, jag ringer honom alltså bara för att göra någonting rätt vilket i sin tur leder till en belöning i form av en hetsätning?

Eller

Ska jag ringa honom nu och berätta hur det ligger till, för att jag faktiskt verkligen inte vill fortsätta och jag vill ha hans hjälp i denna stund när jag känner mig så jävla svag.

Jag valde det sistnämda. Frågade om han inte kunde komma till jobbet för at thålla mig sällskap. Det var ingen bra dag och jag kände mig lite rädd för mig själv. Snälla kom!

Han ville inte. Han hade saker att göra sa han. Det kändes som att någon kastade tre ton grus över mig. Här ringer jag för en gångs skull och ber om hjälp, innan jag faktiskt hetsäter, för att jag känner mig så himla ledsen och svag. Och jag får dissen.

Jag vet inte riktigt vad det gjorde med mig, men jag blev så himla ledsen och så himla arg. Fan, han om nån vet ju hur jävla dåligt jag mår av det här. Den ångest jag hade av den lilla ätstunden jag hade haft kändes lite värre och jag satte mig ner vid köksbordet och tänkte... Han ska fan inte få förstöra det här, jag ska fan visa att jag klarar mig utan honom. Jag vill inte ha hans hjälp, jag klarar mig själv... JÄVLA IDIOT!!!

Det är nu jag gjorde något som känns så himla bra i efterhand. Jag satte på kaffet och tog hand om disken. Nu sitter jag här och har skrivit av mig lite, och jag känner mig väldigt bestämd på att JAG SKA KLARA RESTEN AV DAGEN!!! Det är viktigt att vara medveten om att man bara kan ta en dag i taget, och nu är nu och det som hänt har hänt, så jag får helt enkelt göra det bästa jag kan av situationen, vilket jag nu bedömmer är att hålla mig ifrån mat och ätandes resten av kvällen för att inte riskera något. Skit samma att jag inte tränat nåt idag och inte har någon möjlighet att göra det heller då jag jobbar. Det får vara så nu, och så länge jag inte hetsäter så kan det inte bli bättre.

Nu ska jag dricka lite mer kaffe sen sätta mig framför TV:n och ta det lugnt en stund. Jag känner att jag har massor i huvudet och tänker både bra och dåliga saker, men förhoppningsvis avtar tankestormen om en stund. Jag ska som sagt klara det här...

Man skulle väl kunna säga att JAG faktiskt vann en mycket knapp seger mot ätstörningen. Det var en väldigt tuff match, som verkligen gav mig några skavanker här och var (i form av tankar såklart), men nu är det bara att bita ihop och göra sig redo för nästa match. Jag är nämligen säker på att det kommer bli minst en till idag!

Allt känns som en enda lång uppförsbacke. Allt tar emot och det känns som jag har flera mil tills det ska göra någon skillnad.

Jag mår skitdåligt. Jag har precis ätit en fryst princesstårta i hopp om att det ska bli bättre. Ångesten välver inom mig och det dunkar i hela kroppen. Jag känner att det kommer att komma snart. Det där jobbiga...

Kommer jag någonsin att bli normal igen? Kommer jag någonsin att bli frisk från det här?

Nu kommer tårarna. Fan!

Någonting jag gått och tänkt på i mitt undermedvetna kom idag upp till ytan. Hur skulle jag gå tillväga om jag tog livet av mig? Skulle jag skriva brev? Skulle jag vilja skada mig själv, eller göra det smärtfritt? Skulle jag planera det?

Skulle någon sakna mig???

Jag vill tro det. Jag skulle nog sakna livet.

Jag ser framför mig hur jag sitter uppe i himlen (konstigt, visste inte att jag ens trodde att man kom till himlen) och tittar ner på mig själv, när jag ligger där, död. Tänker på vem som skulle hitta mig och efter hur lång tid. Vad skulle hända sen?

Jag minns att jag kände såhär för två somrar sen. Av den anledningen började jag äta lyckopiller. Jag vet inte om de hjälpte mig. Tydligen egentligen, eftersom jag sitter här idag. Slutade med dem i januari... Mådde bra då. Jag önskar att jag har dem nu. Och jag önskar att jag har ataraxen som jag fick i höstas. Har en hel förpackning.

Jag är rädd för mig själv just nu. Jag vill skada mig själv. Jag vet inte hur... Jag känner en osäkerhet inför hur mitt eget beteende. Varför tänker jag såhär och varför i hela jävla helvete är jag så konstig. Hur har jag blivit såhär? Är jag störd?!?!

Visst, ätstörd sen länge, men jag menar utöver det. Hur vet man?

Jag skräms av den planering jag har i mitt huvud. Jag känner en slags längtan inför att ta livet av mig. Jag känner en hopplöshet inför framtiden och tänker att jag inte vill fortsätta leva om det alltid ska vara såhär. Det är inte till någon nytta för någon.

Nu kommer tårarna igen och jag tänker motsatsen. jag vill inte dö, jag vill vara kvar och kämpa. Jag vill orka kämpa... Men jag gör inte det just nu. Jag står längst ner i ett stort svart hål och tittar upp. Det är milslånga väggar runtom mig och det finns varken trappa eller stege. Det enda sättet att ta mig upp är att använda mig själv och mitt förnuft. Just i denna stund vet jag inte ens om jag har något. Jag känner mig i alla fall totalt oförmögen att använda det.

Jag är rädd! Jag vill att det här ska ta en slut!

Jag är mitt uppe i det just nu!
Jag vill äta!
Smider planer i mitt huvud om vad, när och hur!
Vaknade för en halvtimma sen med ett sug som var så enormt.

 Jag åt igår. Inte konstant så att jag blev "full", men massa småätande hela tiden, varje stund som jag var ensam. Har ångest idag, självklart, men känner samtidigt en sån stark vilja, på något sätt positiv, att vilja fortsätta. 

Jag intalar mig själv att det är sista dagen idag. Gång på gång upprepar jag det i mitt huvud. B sover fortfarande och jag har smygit med frukosten, 5 mackor. Jag vill ha mer och som sagt, jag vill verkligen äta nu.

Jag börjar jobba i eftermiddag. Jag tänker på vilka bortförklaringar jag kan säga till B för att åka ner till stan och äta.

SAMTIDIGT! Det här är vad jag borde göra, vilket 1/3-del av min hjärna säger;

Ligg ner, fokusera på mitt inre. Våga känn känslan, även om den är jobbig.

Varför vill jag äta?

Vilka för- och nackdelar finns det?

Hur kommer jag må?

Har något särskilt hänt?

Berätta för B hur det förhåller sig, att jag faktiskt är så himla sugen och på god väg att lura honom igen, bara för att få äta.  

Titta mig i spegeln. Jag kommer snabbt konstatera att jag är missnöjd med vad jag ser. Kommer det då bli bättre för att jag äter? Svar nej!

JAG VET!!! Herregud jag vet så väl att det är det här jag ska göra, men vad fan. Jag vill ju inte göra det här. Just idag är jag inte det minsta stark och kan på något sätt inte förstå varför det här skulle vara det bättre alternativet.

På något konstigt vis känns det som att jag skriver det här i bloggen för att det ska se bättre ut. Som att bevisa för någon att jag faktiskt vet hur man ska tänka. Det patetiska är ju att jag inte kan göra något av den kunskap jag besitter. Jag förbiser den, skiter fullständigt i att det är det rätta. JAG LURAR MIG SJÄLV! Big time!

Nu känner jag sådär igen, att jag vill ha en gud. Jag vill att någon där uppe, som är högre och starkare än mig, ska ge mig styrka och typ rycka tag i mig och leda mig rätt. Herregud, jag förstår inte att jag skrev det där, det såg konstig tut. Men fan, just precis så är det ju! Jag orkar inte med det här själv.

Orolig för kvällen på jobbet också. Jag kommer kunna äta obehindrar, med tanke på att det finns så mycket skit där.

Vad ska jag göra åt det? Ska jag sjukanmäla mig och gå miste om massa pengar? Vet ju att om jag är hemma så kommer jag äta minst lika mycket...

Nu när jag skrivit det här känns det mer rättfärdigat att gå ner på stan och köpa nåt. Jag tänker göra det nu. Och jag hatar att jag tänker det.

VARFÖR NU!?!?! Jag hatar det! Fan! 

Den här dagen har inte alls varit bra.

Tankar om mat, ätande och planering och fokus var jättebra fram tills klockan halv 6 nu ikväll. På väg hem från stan gick jag in på ICA för att handla mjölk. Hade då tänkt länge på hur sugen jag var på glass. De senaste dagarna har jag typ tänkt sönder mig när det gäller glass. Hela tiden "JAG VILL HA GLASS, JAG ÄR SÅ SUGEN PÅ GLASS, JAG FÅR ÄTA GLASS!"... Jag vet inte varför jag tänker det, ibland lyckas jag slå bort det men sen nu ikväll sket det sig. Jag köpte ett paket med glass som jag hela veckan sett varit extrapris. Det var ett sexpack med två av varje sort, magnum, glassbåt, sandvich. På vägen hem åt jag tre av dem. Trodde inte att B skulle se nåt då. Han såg i alla fall när jag la i resten av glassarna i frysen när jag kom hem. Jag sa då att jag och en kompis köpt dem tillsammans. Jag kände mig dum men ljög alltså och vågade inte erkänna att jag ätit dem själv.

Sen ville jag bara att han skulle gå hemifrån. jag ville ha de tre sista glassarna också... Försökte tänka länge länge länge och försöka intala mig själv at tjag inte ska äta dem, men nu har jag precis gjort det för B har åkt till en kompis. Jävla skit! Det är inte bra av mig alltså. Det värsta är ändå att jag sitter här och känner att "skitsamma, imorn blir det bra"... ALLTID DETTA IMORN!

Det finns färskpotatis kvar sen middagen och jag vill inget hellre än att äta upp dem nu. Jag har kommit på flera anledningar till varför jag SKA få äta dem och mycket lutar åt att jag kommer att göra det... Eller vad snackar jag för skit. Jag ska just precis nu gå och göra det.

Potatis och sås, klockan 9 på kvällen, innan läggdags, bra där Hedda!!!

Fan dig Hedda!

Idag har käsnlorna varit blandade när det gäller mig själv. Det har varit berg- och dalbana i huvudet där jag ena sekunden är så enormt lycklig över att jag är jag, varpå jag i nästa sekund önskar att jag kunde vara någon annan.

Som alla andra dagar har kampen om mig själv och mitt välmående än en gång satts på prövningar och jag har vid några tillfällen fått en lust att börja hetsäta.

Jobbet gick bra och jag åt alldeles förträffligt bra :) Efter lunch någon gång var jag till och med tvungen att känna efter och undra varför jag inte vill äta äta äta... Och varför hade förmiddagen gått så bra och varit relativt tankefri?! Det var tufft på jobbet och ett hembesök gjorde mig väldigt känslomässigt berörd. Igår var jag och en kollega tvungen att åka dit då personen i fråga inte svarade eller öppnade när vi ringde. Vi gick in med nyckel och där ligger denna psykiskt funktionshindrade mannen naken i sina egna spyor, fortfarande berusad efter en lång natts festande med antabus i kroppen. Min kollega är väldigt känslig för spyor så det var bara till för mig att dra igång. Att se hur dåligt han mådde, såväl psyisktsom fysiskt, var jättejobbigt. Jag blev berörd och kände mig nerstämd resten av eftermiddagen. Det var väldigt skönt att vi var två så att jag slapp möta det själv. Usch... Idag var jag däremot ensam på jobbet och vid 9-tiden ringde samma man och var väldigt nerstämd och bad mig komma då han ännu en natt hade supit och var rädd för att vara ensam. Det var bara att sätta sig på cykeln och åka dit. Det var jobbigt och jag var väldigt nervös innan jag gick in. Vi samtalade länge och jag hörde mig själv gång på gång dra argument som jag själv använder mig av när jag känner att jag vill hetsäta. I detta fall ville mannen börja dricka igen.

När jag åkte därifrån visste jag inte om jag ville skratta eller gråta. Jag hade gråten i halsen, men det var ändå så långt ifrån att gråta. Jag hade tusen tankar i huvudet och jag analyserade mig själv och tänkte om jag hade handlat rätt. En känsla av tillfredställelse kom över mig också, då jag ensam klarat av situationen och faktiskt kände att det jag sa var till hjälp för honom. Blandade känslor som sagt...

Det jag ville komma till med den här historien är att jag senare under dagen gjorde något som jag inte riktigt förväntade av mig själv. Jag tänkte mycket på detta besök och jag kände att det var väldigt jobbigt för mig. Jag drog mycket paralleller till mitt egna liv med egna erfarenheter och där jag är just idag är jag inte tillräkligt stark för att handskas med det. Kan tänkas att jag skulle agerat helt annorlunda om det var igår eller imorgon, men just idag kändes det verkligen inte rätt. När nästa personal kom bad jag henne därför åka dit på eftermiddagen istället för att jag kände att det var för jobbigt. Det var en sån enorm lättnad att säga det. Jag kände verkligen att jag gjorde det som var rätt för mig och allt blev på något vänster så mkt enklare resterande timmar på jobbet. Jag gick inte längre och oroade mig för när jag skulle dit igen.

Kan hända att denna "seger" och insikt gjorde att jag tog mig igenom fler timmar, och om så är fallet så är det bara att tacka och ta emot. 

Nu på kvällen har jag dock tragglat med massa tankar: jag är nämligen sjukt sugen på glass har jag fått fö rmig och jag vill inget hellre än att köpa det "lilla" paketet med GB:s lättglass, chokladsmak. Jag vågade ta upp det med B också. När jag ätit min middag vid 5 sa jag till honom att jag var jättesugen på glass och känner mig osäker på om jag ska äta eller inte, eftersom jag kände en viss osäkerhet inför kvällen. Eftersom vi inte skulle vara tillsammans resten av kvällen tänkte jag att jag kanske äter, om jag väl börjar med glassen.

Tänkte då om jag skulle äta den tillsammans med honom, för att sen sysselsätta mig med nåt. Eller skulle jag äta den sist av allt, här han åkt och jag var själv. Eller hur skulle jag göra egentligen? Det jag kom fram till var att skippa glassen helt. Jag visste egentligen inte varför jag ville äta den, det var ju bara något jag fått för mig. Det finns ju så mkt annat som jag också är sugen på, men att välja glass brukar alltid annars vara det första alternativet nrä jag väl ska äta, så ja... Som sagt, jag sket i det. Jag kände att det kommer fler tillfällen där jag har möjlighet att äta godare glass och därmed uppskatta den mer, och attjag faktiskt inte törs riskera nåt. Inte nu, när jag faktiskt lyckats med resten av dagen.

Sen kämpar jag med min vikt, jag vill gå ner, och äter jag glass varje gång jag blir sugen så kommer ingenting att hända. Det känns som jag har gjort rätt.

Istället köpte jag mig två äpplen och ett granatäpple som jag nu käkat, mest för att få tugga på nåt. Känslan av att vilja äta mer finns inte kvar längre, på samma sätt.  Fan asså, det hjälper ju verkligen att skriva här. Varför gör jag inte det oftare?

För övrigt har jag börjat läsa Självkänsla Nu! och även där är det blandade känslor. Jag gillar den och jag tycker att den hjälper mig. Inte på alla sätt, men på många. Hon säger mycket smart, men även vissa saker som är mindre "smarta" för min del.

Bra

Jag vågade säga ifrån när något var jobbigt vilket gjorde att resterande dag blev bättre.

Tack

För att jag klarade denna dag och att jag kunde tänka steget före istället för steget efter när det kom till ätandet

Hjälp

Jag vill verkligen klara morgondagen, och jag behöver tänka tänka tänka bra för att så ska ske

HEJ! 

Magen har inte varit som den ska idag. Det är resultatet av gårdagens hetsätning.

Till min stora lycka har jag vunnit de flesta kamperna idag. Där jag jobbar är det mycket strötid där jag är ensam och ingenting händer, och jag måste erkänna att det skapar vissa problem. Det är som en öppning till att äta. Det har blivit mycket frukt idag, men jag har hela tiden varit fast besluten om att inte äta.

Jag åt lunch vid 12 idag och det var då tre timmar sedan jag åt min havregrynsfrukost. Emellan där kom ett enormt sug, kanske på grund av tristessen men även som en eftersläng från gårdagen. Jag åt därför två äpplen och försökte fokusera tankarna på något annat. TÄnkte att om jag bara håller ut i några minuter så kommer suget försvinna. Det gick väl helt ok, men jag åt lunchen en timma tidigare än planerat. Det är inte så farligt... Vill jag tycka!

Efter någon timma (en och en halv) så kom suget över mig igen. Jag ville ha nåt. Jag var sugen, hade enormt tråkigt och såg mig själv i spegeln hela tiden och kände mig jättetjock. Åt två äpplen... Fortfarande sugen (såklart, eller?!)... Sen gick det sådär fort igen, som det alltid gör när man börjar äta. Plötsligt stog jag ute i köket och letade efter något gott. Jag åt en näve katrinplommon, en knäckemacka med ost och en sked glass.

Vad fan håller jag på med? tänkte jag. Jag kom ju överens med mig själv imorse att FAN INTE ÄTA, UTAN KLARA DEN HÄR DAGEN!!! Jag kände att jag började svettas och jag blev lite stressad. Fan, nu är allt förstört ju. Jag har börjat äta.

TÄNK TÄNK TÄNK!!

Nej Hedda, dagen är inte alls förstörd. Jämför med de mägder mat du kommer att häva i dig om du fortsätter är det en fis i rymden, en droppe i havet, ingenting, NADA! Sluta här, och ingen fara är skedd.

Jag kokade kaffe. Tittade mig i spegeln och upprepade för mig själv; Jag är stark, snygg och jag kommer att klara det här. Gör jag det kommer jag dessutom bli ännu starkare och fan så mkt snyggare.

Jag tog papper och penna, satte på en kanna kaffe och skrev ner för- och nackdelar med att fortsätta äta.

Nu sitter jag här, sex timmar senare, jävligt nöjd med min dag. Istället för att åka hem och hetsäta efter jobbet åkte jag ner på stan för att möta upp med en kompis. Hon ringde och frågade om vi skulle äta glass eftersom hon vet att jag aldrig bangar på en glass. Som tur är vet denna kompis om mina problem, så jag svarade henne ärligt att nej, jag vill faktiskt inte ha en glass. Jag törs inte äta en, vill inte riskera något. Jag hetsåt hela kvällen igår och känner mig oerhört skör idag. Men jag följer gärna med och får sällskap.

Jag är nöjd över vad jag hittills åstadkommit. Jag var precis nere på affären och handlade hem lite nödvändigt. Knäckebröd, ägg och två färska ananaser (heter det så i plural?!). Jag har precis ätit knäckemacka med makrill i tomatsås och en tallrik med fil, kanel och linfrön. Jag vill bra gärna fortsätta, det känner jag, men att skriva här i bloggen hjälper mig på något sätt. Jag tänker fram och tillbaka, ska jag skära upp anansen och ta några bitar, eller kommer jag ta hela då? Är det mycket kalorier i det så jag blir smällfet? Finns det risk att jag fortsätter äta sen då, av ångest för att jag inte höll mig till det som var tänkt?

Åååå ständigt dessa tankar, vid varje måltid. Jag känner att jag är mer hungrig, men törs inte lita på den känslan. Det kan ju vara för att jag är sugen... Hur som helst ska jag hoppa in i duschen nu och skrubba hela kroppen. Om jag fortfarande är sugen på en tallrik fil när jag kommer ut, eller lite ananas, då ta rjag det. Förhoppningsvis är jag inte det. Vill som sagt för allt smör i småland inte riskera ännu en dålig kväll. 

Jag ska nämligen vakna upp fräsch imorn! 

Punkt slut! 

Vad har egentligen gått fel idag?

Det är nu fyra dagar sedan jag hetsåt. Det är även fyra dagar sedan jag grät, skakade av ångest och lovade mig själv att aldrig mer hetsäta och förstöra mig mer.

Idag har jag hetsätit. Det har gått fort, som vanligt. Jag tycker mig kunna se ett mönster. Det går i fyra dagar, sedan kommer känslan och suget efter en hetsätning (eller "förbjuden ätning") tillbaka. FAN!

Jag kände det i morse. Faktiskt till och med redan igår kväll. Tänkte positiva tankar, försökte tala mig själv tillrätta och planerade morgondagen i hopp om att det skulle bli lyckad. Den var till min förvåning inte så svår som jag trodde. Jag klarade flera gånger av att tänka de rätta tankarna som min terapeut och jag arbetat fram tillsammans. Jag tackade nej till kaka, köpte ingen glass fast jag var SÅ sugen och jag åt på regelbundna tider. Allt för att inte riskera något skitäta. Men så nu på kvällskvisten, jag gav upp.

Jag hade en lång inre dialog med mig själv, men än en gång, som så många gånger tidigare, vann den där andra Hedda. Den onda.

Jag längtar till framtiden. Vill att flera veckor ska passera snabbt och jag vill helst sova mig igenom dem. Vilken dröm att få vakna om 3 månader och vara ren i kropp och själv. Ingen hetsätning alls, utan bara bra matvanor och goda tankar. Jag skulle vara på G då. Det skulle vara min tid.

Det där är dock långt borta. Jag är int ens nära. Det känns för jävligt. Jag känner mig svag. Jag har ingen egentlig motivation och jag ser inget slut på mitt beteende. Ibland dock, men oftast inte.

Jag försöker jobba med mig själv, mina tankar och mitt beteende. Dagligen är det en kamp, fortfarande. Tre år har nu gått, varav två har bestått av ren hetsätning och viktökning.

Vågen visar idag 40 kg mer än för två år sedan. Jag väger 80 kg. Nej, jag ser faktiskt inte överviktig ut. Jag har någonstans intalat mig själv att jag inte gör det, jag ser bara stor ut. Stor för att vara jag liksom. Jag påminner mig jämt om att jag komemr att bli överviktig på riktigt om jag inte lsutar.

MEN VARFÖR KAN JAG INTE SLUTA?! Jag skäms. Så mycket skäms jag över att fortfarande vara där jag var för två år sedan. ÅÅÅ vad jag skäms! 

Jag vill helst skriva om vilket misslyckande jag är, allt jag gör fel och allt jag inte klarar men NEJ!!! Jag vill inte göra det. Jag kan, jag ska och jag vill klara den här kampen. Jag är inget misslyckande, det finns så mkt jag har gjort bra i mitt liv. Denna ätstörning är inte hela jag.

Nu babblar jag i nattmössan. Jag tog ett sömnpiller för 1,5 timmar sen i hopp om att kunna sova. Då det är jobbiga tider med för mkt tankar drabbas sömnen, därför tar jag de som hjälp. Usch nu fortsatt ejag babbla.

Jag hetsåt idag. I morgon ska jag klara det. En dag i taget. IMORGON SKA JAG KLARA DET!!! 

Jag vet egentligen inte längre att jag kan klara det. Jag tänker att jag har gjort det förut och det har hjälpt mig. Så hur gjorde jag? Träning i stort sett varje dag, frukost, lunch o middag med mellanrum på minst fyra timmar. Inte så mycket kolhydrater men mycket kött, kyckling, fisk o grönsaker. Orkar jag ens börja igen. Det är ju det jag är så osäker på. Jag mår inte alls bra med mig själv så som jag ser ut just nu. Jag är tjock rent ut sagt. 80 kg enbart fett, ytterst lite muskler. Det är fan riktigt illa. Det som är jobbigt är också att jag inte längre tänker två steg fram utan istället tänker ett steg bak. Jag lurar mig själv igen. Jag är lat eftersom jag inte går ut och går. VILL JAG VERKLIGEN VARA SJUK RESTEN AV MITT LIV? Nej jag vill verkligen inte vara sjuk, o jag vill ännu mindre vara tjock, för fan vad det är jobbigt. Jag stressar upp mig för att skolan ska starta igen. Jag har små mål med när jag ska ha gått ner i vikt. Studenten i juni, peace & love festivalen, bröllopet i augusti, skolstarten… När det inte går nå bra o tid har gått så blir jag stressad och ger upp. DET TAR TID ATT GÅ NER I VIKT! Jag vet ju det, varför kan jag inte bara ha tålamod då. Som förut. Jag hatar att jag tänker som förut, då då då, jag gjorde, jag kunde o bla bla bla… Just nu gör jag HELT FEL och varken kan, gör eller försöker. Har jag bestämt mig? Jag vet inte längre. Tydligen inte eftersom det inte går nå bra.

Vad är jobbigt? Varför äter jag så mycket nu? TÄNK TÄNK TÄNK! JAG VET ATT JAG HAR SVARET!!!

Är det mitt misslyckande från april då allt satte igång igen? Är det att jag inte har någon bra kontakt med mamma och bara blir mer och mer arg på henne? Är det att jag känner att B inte vill förändra sig för min skull, o inte efter 6 år kan se att en förändring behöver göras? Vårt förhållande överlag? Min framtid? Den dåliga ekonomin jag har just nu. Resan till mitt andra hem nästa vecka då jag inte har någon som kan hjälpa mig?

Fan fan fan!!! Jag har verkligen inte någon som kan hjälpa mig. B vill inte. Det gör mig så himla ledsen. Det handlar om ett dygn och jag betalar allt, med mina sparpengar. Bortförklaringar är hans vapen. Jag hatar alla hans bortförklaringar. Jämt och ständigt har han något att skylla på. Vända och vrida på saker och få mig att framstå som helt puckad. JAG HATAR DET! Det absolut mest otäcka är att jag drar paralleller med mina egna bortförklaringar gentemot mig själv när jag är påväg att starta en hetsätning.

Jag har än en gång flytt fältet i hopp om att en förändring ska ske. jo tjena! Det gick ju bra. På vägen hit åt jag två sibylla hamburgare, massa godis, ett glasspaket och två mackor. Väl framme åt jag ytterliggare några saker i smyg. AV VILKEN ANLEDNING???  Vet jag det eller? Ja, kanske. Jag tyckte dagen var förstörd. Redan från första våfflan idag på jobbet som jag också åt i smyg, till den dumlekolan jag tog när jag skulle gå och lägga mig, har jag haft en ångestkänsla. Jag känner att jag är påväg neråt igen. Där jag var i höstas. Jag får ångest i magen på det där sättet igen. Jag kan inte blunda för att jag då tänker på hundra saker jag får ångest för. tittar jag tänker jag ännu mer. Fan fan fan! I morgon vill jag ju att det ska vara en bra dag igen. Jag känner mig så bra på kvällen när jag lägger mig. jag måste ha nerräkning. Jag måste måste MÅSTE verkligen gör något. Jag vill klara att göra något. Jag ska skriva ner allt jag äter. Jag hoppas att jag klarar att skriva ner allt jag äter. Kanske hjälper det, kanske stjälper det.

Mycket viktigt att tänka att när jag känner mig sådär jävla skitful och tjock, DÅ BLIR DET INTE BÄTTRE AV ATT ÄTA!!! Det blir verkligen bara sämre. Jävla skit!!! Varför kan jag inte pränta in det i mitt huvud. Eller ännu bättre; varför kan jag inte använda mig av den kunskapen som sedan lägen faktiskt varit inpräntad i mitt huvud...

Jag vill hitta en gud.

Och jag vill att denna gud ska ge mig styrka!